En Härlig Tid

Dagen har gått framåt, var på jobbet fram till 22 men jag skulle inte vilja påstå att jag varit den mest produktiva idag, allt går i slow motion - tom att skriva ett kort mail tar mig tre gånger så lång tid än vanligt. Bra nyheter är att det var inga problem att ta ledigt på fredag så nu blir det stockholm för mig nästa helg, längtar så mycket att få komma bort en helg.

Pratade med V innan idag, han sa att han mår bättre men hans röst kändes tung, jag vet att allt är inte ok men det är iaf mycket bättre än vad det var när han var här och det är det viktigaste just nu. Jag blir både glad och ledsen av att prata med honom, glad för att höra hans röst, ledsen för att han inte kan säga det jag vill höra.

När jag pratade med V så kom jag att tänka på en av mina allra bästa vänner, en vän som jag känt i snart 8 år och även om vi inta talas vid varje dag så är hon speciell och underbar. Skickade ett sms och berättade var som hänt, fick ett underbart svar tillbaka;

"Jag vet hur det är att flytta för kärlekens skull till en annan stad.... bodde där i 2 år....mådde till slut så dåligt att inga känslor i världen hade kunnat få mig att stanna... Ge V tid, utan att kräva något tillbaka i denna stund, om du håller på att förlora honom är det så lätt att bli egoistisk och kräva uppmärksamhet. Men det är nu du ska vara så storsint och ödmjuk du bara kan. Hans välmående ska vara av största intresse...."

Jag vet om att hon har rätt, om jag hade varit i Vs kläder skulle jag vilja att han gjorde samma sak för mig om jag bad om det, för det är det kärleken handlar om, att kunna ge och ta det som båda mår bra av...

ohh, det har varit en helt galen dag idag, 3 h möte ger mig 5h till att uträtta det jag ska göra på 8h vilket är en ekvation som inte riktigt går ihop, så det blir jobba över lite ikväll, är så trött så jag skulle kunna somna på plats.

V. sms innan att han vill prata ikväll, är spänd på att höra hur det gick med lägenheten igår och intervjun idag. Skriver mer sen, nu ska jag jobba på så jag kommer hem idag.

Kan inte somna, tankarna bara snurar i huvudet, tänker på allt möjligt... Hur mycket var det med att V var här och hur mycket hade det med mig att göra att V inte kände sig lycklig det senaste veckorna, eller kanske tom månaderna?

Jag vet om att innan jul så tveka han på mig redan, visste inte om han ville att det skulle vara vi... vi hade en period där vi tjafsade en del. Det tog hårdare på honom än på mig, jag tyckte det var jobbigt men tänkte mycket att det är nog bara en period, när V får ett jobb och något att göra om dagarna går det över (jag skyller absolut verkligen inte på honom, men vi hade verkligen helt olika rytm i våra liv i december, jag hade jobb utöver öronen och han var arbetsledig).

Över jul åkte han hem till sig och jag hem till mig och vi var i från varandra i lite mer än en vecka. Efter nyår så pratade vi ut, eller snarare hade ett av våra underbara samtal som alltid fyller mig med glädje och energi och allt verkade vara bra.

Vi hade redan då bestämt att V åkter tillbaka till Oslo för han har inget att hämta här och jag kommer när jag är redo för det, att ha distans igen skulle inte bli kul men vi skulle klara av det för det hade vi gjort förr.

Så åkte vi hem hit igen, de första dagarna var ok, vi kom på torsdagen och sen var det helg.... men sen kom veckan och min underbara sötnos dag började återigen att bestå av träning och att läsa avisen medan jag återigen drogs in  i jobbet vilket resulterade i trötta energilösa kvällar för mig.

Sakta men säkert började V tyna bort från mig, jag borde redan där satt ner foten och skickat hem honom till Oslo, men iom att han detta ändå är hans hem så sa han att han kunde söka jobb härifrån som ifrån Norge...

Två veckor gick och min sötnos gled allt mer och mer ifrån mig, tills för exakt en vecka sen när vi satt ner och pratade och han berättade för mig att han visste inget längre... han visste inte längre vad han känner för mig. Det gjorde så ont i mitt hjärta att höra... men fortsatte han, han visste inte om det berode på mig eller om det berode på alla omständigheter i hans liv just nu... han måste skaffa sig en ram och först då kan han börja tänka på oss..

Han sa till mig att han vill inte att det ska ta slut, men för att vi ska vara tillsammans måste han vara säker på att han känner samma sak som mig, vilket är jo klokt om vi ska kunna bli lyckliga.

Så det är det jag försöker ge honom nu, tid att känna efter vad han vill med sitt liv. Tid att skaffa sig ett jobb och ett eget hem, tid att han får umgås med sin familj och sina vänner. Tid att han får bygga upp sig ett liv, en ram och först då kan han känna efter vad han vill och om jag passar in....


Men är det någon som har frågat vad jag vill då? Var står jag? Jag har tänkt så mkt denna helgen så jag blir snart galen, tänkt på allt möjligt, mitt liv från min barndom till var jag är idag, mina ex, min familj mina vänner och självklart på V. Så mycket som jag har tänkt på allt denna helg var det längesen jag tänkte.

V. behöver vara i Oslo för att han känner att han måste vara nära sin familj och sina vänner.... på den punkten skiljer jag och V oss. V som har hela sitt liv i Oslo, sin mamma, sin pappa, sina syskon och sina vänner känner självklart naturligt att det är där han hör hemma.

För min del är det inte lika lätt, min mamma bor i Skåne, min bror utanför stockholm och min pappa som jag knappt pratar med utomlands. De som är mina vänner, de som står mig närmast om hjärtat är idag utspridda över halva Norden, allt från söder med Köpenhamn och Malmö, till Göteborg, Oslo och Stockholm,och en annan själ har hamnat i Växsjö och någon är utomlands precis som jag...

Poängen är iaf att jag har inte mitt allt koncentrerat till en mittpunkt som V har. För mig räcker det att bo Norden så har jag nära till alla mina kära och om det sen är i skåne eller Norge så spelar det en mindre roll för jag kommer aldrig att ha alla samlade på samma plats. Därför har jag under hela vår tid samman kännt att jag har inga problem att flyta till Oslo och det känner jag fortfarande, det enda krav jag har innan jag flyttar är att jag ska vara klar med mitt liv här först och ha ett jobb där, vilket jag anser vara två helt rimliga krav.

Jag älskar V så mycket att jag vill ge honom den tid han behöver, men den tid måste självklart ligga inom rimliga gränser... jag vill verkligen att det blir han och jag igen...att vi kommer att återfinna varandra och den kärlek vi har delat... jag vet om att jag drömmer bort mig nu men ibland är en flykt undan verkligheten den bästa medecinen.

Men det är som min arbetskollega sa i fredags och det är ord som hänger sig fast i mig - "du måste tänka possitivt för annars kommer du själv att gå under" och iom att jag alltid har varit en person som tänkt fler glada än dåliga tankar så är det det jag försker göra även om det är svårt....

Nu ska jag försöka sova, ska upp om 5.5 h och kommer återigen att vara död på jobbet om jag inte år lite sömn....

Hur stark jag än känner mig på dagarna, hur mycket jag än intalar mig att jag är strark och allt kommer återigen att bli bra hur det än blir så är det inte lika lätt när jag ligger i min säng och ska sova ensam.

Jag ligger och tänker att detta är vårt första hem, detta är vår lägenhet, den är kall och den har enkla glas som låter vinden blåsa igenom och ger oss världens högsta elräkning, men den är charming och den är vår och allt här inne påminner om dig, det tom luktar dig härinne.

Min älskling, fastän helgen gått bra och jag har gjort och syssesatt mig en massa så nu när natten är här så kan jag inte sova, jag kan inte sluta tänka på dig och hur mycket jag saknar dig... jag vill så mkt att allt ska bli bra igen, jag vill så gärna att det ska blir du och jag ingen.. min puss jag saknar dig så mycket så det gör ont i hela kroppen....

Jag måste hitta något att sysselsätta mig med innan jag blir knäpp.. önskar det vore måndag nu så jag kunde gå och jobba.... Tänker på V hela tiden, tänker en massa, på allt det bra och allt det dåliga.. tittar på kort och tänke på allt vi har upplevt.. hur vi träffades och vad som har skett i våra liv.. inget är perfekt, inte ens vårt förhållande är perfekt.. men han är den jag älskar och som mitt hjärta vill ha....

Jag vill ge V den tid han behöver... jag ringer inte, jag sms:ar inte, jag mailar inte... jag hör inte av mig... Han har bett mig om det och jag respekterar det. Han vill ha andrum och jag vill ge honom det andrum han behöver... Han vet att jag saknar honom, han vet var jag finns och han kan mitt nummer.

Men vad V inte vet är hur jävla ont det gör i mitt hjärta, inte bara för att jag saknar honom utan för att allt är som det är.. hur ont det gör mig att han inte mår bra, hur ont det gör mig att först nu förstå hur han mådde när han bodde här, hur ont det gör för att han hade ont...

V. jag saknar dig så mycket.... vill att du ringer mig och bara säger "hej pussis, allt kommer att bli bra...."

Jag kan inte alltid le, jag kan inte alltid var glad. När mörkret faller och natten kommer tränger ensamheten och saknaden sig på. Allt jag vill är att få höra min älskades röst. Men det kommer inte att ske... fattar han hur mycket ha sårar mig. Förstår han inte att det inte alltid varit så lätt för mig heller. Att leva med hans ups and downs, att alltid känna  dåligt samvete när jag inte var med honom fastän han alltid sa att det var ok att jag gick och gjorde det ena eller det andra och att han sa att det var ok när jag jobbade över så kände jag alltid att jag vill inte lämna honom ensam. Han satt jo ensam på dagarna, jag ville inte att han skulle vara själv på kvällarna oxå.

Jag hade nästan sett lite framemot att få vara själv hemma en vecka, en vecka där jag kunde ägna mig åt att komma ikapp på jobbet, ta hand om mig själv och bara slappna av. V skulle åka till Oslo för sina intervjuer, att V skulle flytta till Oslo var bestämt.. men jag skulle jo komma efter när jag var klar med mitt här... det skulle inte vara så här, vi skulle ha distans och träffas varannan helg som vi gjort förr...

Men när han sa att han inte visste vad han kände för mig brast mitt hjärta, det gjorde så ont.. han hade jo sagt att han älskar mig bara tre dagar innan.... han visste inte om det berodde på att han var deprimerad eller om det berode på att han inte kände något för mig alls.. allt han behöver sa han är att åka hem och skaffa sig en ram kring sitt liv, ett jobb, träffa sin familj o sina vänner.. men tänkte han på att han lämnade mig ensam i ett främande land förtvivlad och ledsen?

Tänkte han någonsin på att jag inte alltid haft det så lätt när han var nere, men att jag stod ut, för jag älskar honom och då står man ut.. livet är inte alltid på topp, livet är inte perfekt och alltid rosa.. ibland har man sina perioder, ibland är saker inte som de ska...

Men jag vill fortfarande inte ge upp... jag vill tro att hans handligar har att göra med att han inte älskar sig själv tillräckligt mycket.  Jag vill tro att det blir han och jag igen, att vi kommer mysa ihop och skratta åt detta en dag... det som inte dödar härdar skrev jag häromdagen, jag vill tro det om vårt förhållande... att det bara blir stärkt av det... är jag dum? är jag naiv? är jag en obotlig romantiker som tror att äkta kärlek kan övervinna allt?

Varför älskar jag V så mycket och känner jag verkligen att han är mannen i mitt liv frågade Mina mig idag när vi fika.

För det första är V en av de mest intressanta människorna jag träffat, han är inteligent och smart, rolig och har koll på det mesta och lika envis som mig. V. har en otrolig viljestryka och kraft som går hand i hand med hans envishet.

V har en massa sidor som är lika mig själv och jag blir ofta förvånad hur vi agerar eller tänker likadant. Därav vill jag inte säga att han är lätt att lära känna för det, V är en av de mest komplicerade människor jag har stött på. Han har sina sidor, bland annat att han är otroligt moody; ena dagen är allt på topp nästa är allt botten, ibland pratar han lite för mycket om sig själv och glömmer att lyssna, men när han uppmärksamas på det förvandlas han till e superlyssnare som ger en massa feedback.

V är även den goaste, snyggaste och sexigaste man jag träffat, han är mjuk och go som en björn som man vill krypa in hos samtidigt som han är sexig som en grekisk gud (speciellt nu när han börjat träna ordentligt).

Men mest av allt är det för att jag blir varm i hela kroppen när jag tänker på honom, det är en värme som börjar i hjärtat och sprider sig ut i varje tå- och fingerspets. Det är en känsla som inte går att beskriva, men det är en känsla som bara säger att detta är rätt...   

Har inte hört ngt från V idag, har inte förväntat mig det heller. Han var på visning på en lägenhet i Oslo idag så jag är lite nyfiken på hur det går. Det gör lite ont att jag inte är med, vi skulle jo titta på lägenheter tillsammans, men han behöver ett ställe att bo på asap så han slipper bo hemma och jag hoppas han hittar det snart. Imorgon ska han på en intervju och på onsdag får han reda på om han får stitt drömjobb. Jag hoppas verkligen att han får det och  att han kommer att känna en lycka med att gå upp på morgonarna.

Jag tänker mycket på V även om jag inte tänker något särskillt så finns han med hela tiden i mina tankar och trots att vi har haft ett distansförhållande i nästan ett år innan han flyttade hit så har jag aldrig saknat honom så mycket som just nu. Men mest vill jag att han bara ska ringa och säga att allt är ok och att han saknar mig...

Det har varit en otroligt härligt vårdag idag med strålande sol, knappt någon vind och nästan 15 grader i luften. Efter en småseg morgon gick jag upp och gick en runda på stan, inte för att shoppa utan mest för att komma ut och se på folk. Stötte på Mina utanför Lacoste och sen var det kört, eller inte riktigt men det slutade med en ny skjorta från Pink. Efteråt gick vi och tog en fika och jag fick i mig lite soppa.  Efter fikan fortsatte Mina sin jakt på en ny kostym medan jag spacerade långsamt genom eftermiddagsolen till jobbet.

På jobbet satt som vanligt min finska kollega och surfade, han bor mittemot kontoret och när han inte sover är han på jobb och "hänger".

Självklart hade jag glömt att jag tagit med mig mac:en hem så jag fick jobba på min PC men det gick så trögt så efter en timme gav jag upp och begav mig hemåt. Nu är jag tillbaka i lägenheten och har precis bokat en biljett til stockholm nästa fredag, fanns bara biljetter på morgonen så jag hoppas det går bra att få ledigt...

Igår gick det upp för mig att det finns två sorters kvinnor som blir dumpade; den som knäcker ner sig själv totalt i fördärvet, ältar allt fram och tillbaka och spekular om vad som skulle kunna hända om iaf att. Den andra kvinnan är den som även fastän det gör ont och hjärtat är delat i tusen bitar aldrig ger upp sig själv - jag är den andra sortens kvinna.

Igår kväll kom jag på hur olik jag är min mor på vissa punkter. Hon ringde och var som vanligt orolig för mig (med all rätt, hon är min mamma och det är klart att hon är orolig när jag är ledsen). Men att prata med henne gjorde mig bara upprörd, här ringer hon och ska spekulera i varför det är som det är, vad som kan vara fel etc. Att det inte finns något att spekulera som jag försökte förklara för henne kunde hon inte riktigt förstå. Tillslut blev jag så arg att jag var tvungen att lägga på.

V. har lagt alla korten på bordet, det finns inget att spekulera i, saker är som de är och endast tiden kan ändra på dem, inget annat, men jag tänker inte sitta hemma och gräva ner mig under tiden för det hjälper varken mig eller V eller någon annan, snarare bara stjälper mig. Visst behöver jag prata om det som har hänt med mina vänner, men det är mest för att det hjälper att säga vad man tänke högt, men det hjälper inte att sitta och spekulera i något som det inte finns att spelulera i, det gör mig bara arg!

En gång för längesen när jag var mycet ledsen fick jag två goda råd; "I slutändan har man bara säg själv att lita på" och "Det som inte dödar härdar". Två kloka råd som är så sanna. Vi kan inte förlita oss på någon annan för i slutändan har man bara sig själv alltid. Allt må vara på hold med V, men det betyder inte att mitt liv ska vara på hold för det, mitt liv går vidare med eller utan honom.

När jag vakande idag kände jag är otrolig stryka inom mig som berättade för mig att allt blir bra hur det än blir. Det är som en osynlig kraft har tagit in i min kropp och jag känner ingen rädsla längre. Jag lät mig gå ner i mig själv i några dagar, slutade äta och kunde inte sova men det är inte mitt riktiga jag, jag är inte en person som låter mig styras av andra, jag är för stark för det. Jag saknar V otroligt mycket, han finns med i mina tankar hela tiden och det enda jag önskar är att det blir vi två igen men mitt livs finns kvar oberoende om han kommer att finnas i det eller inte och jag kan inte låta det förfalla...


Dagens agenda:
Ut och njuta av det fina vädret (strålande sol och 12 grader)
Jobba några timmar
Ansöka om ledigt till på fredag och boka bijett till Stockholm
Hem och läsa på inför mötet på måndag
Tvätta mina handukar
Se en film
Sova

Gick till jobbet och ringde V, vi pratade en liten stund.. det kändes skönt att få höra hans röst, orkar inte skriva så mkt om det nu men han verkar må bättre och det känns skönt, det är det viktigaste just nu även om det gör ont att han inte vet vad han vill med mig så vill jag att han ska må bra.

Efter samtalet så gick jag och åt frukost/lunch med min gamla roomie Eli. Hon är en underbar tjej, jag gillar verkligen henne, en riktigt stark tjej som verkligen vet vad hon vill och sätter sig själv i första hand samtidigt som hon är världens snällaste och gulligaste. Vi spelade några matcher boxning på wii:et som vi har på jobbet... wii terapi är att rekomendera för brustna hjärtan.

Allt känns därför lite bättre nu, därför är det dags för mig att jobba undan lite nu. Vet inte vad som händer ikväll Eli ville att jag skulle med på en fest men jag är nog inte i något vidare träffa nya  människor och vara trevlig  humör. Är lite sugen på att gå på bio, men verkar inte vara så många andra som är det... vi får se...

Jag hatar nær jag blir sån hær, nær kænslorna tar øver och jag kan inte kontrollera mina tårar och allt bara kommer ut.
Jag hatar nær det gør så ont att jag inte vet vart jag ska ta vægen, jag vill inte kænna så hær, jag vill vara glad och njuta av min dag. Jag saknar V så mycket att det skær i mitt hjærta så ont gør det av saknad, jag vill bara høra hans røst, vill veta att han mår bra, vill...  vill att han ringer och sæger att allt kommer att bli bra, att allt kommer att ordna sig...

Sitter och lyssnar på denna låten hela tiden, æven om den inte stæmmer in på mig och V. helt så har den en bra rad...
"Everybody needs a little time away," I heard her say, "from each other. Even lover's need a holiday far away from each other"

Denna referade V. till hæromdagen nær vi pratade senast...

Afterworken med jobbet igår slutade med BK klockan 3 på natten, inte før att jag drack særskilt mycket eller hade så værst kul men jag ville bara inte gå hem till min ensama lægenhet.
Berættade før några kompisar vad som hænt, det mærktes jo på mig att jag inte varit mitt vanliga glada jag.

Men det var som en kompis sa till mig, "det hjælper inte att jag græver ner mig nu før något som eventuellt kanske hænder sen, jag måste tænka possitivt". Och det ær sant, det ær inte slut æn, det ænda V. vill ha ær tid før att kænna efter vad han kænner før mig och om han under denna tiden kommer på att han inte kænner som jag så får jag ta och deala med det då, annars blir allt annat førstørt før mig oxå. Hon har så rætt, æven om jag befinner mig i ett fræmande land dær det mest regnar och blåser om dagarna så har jag vænner hær, jag har ett jobb och har æntligen fått en massa kul saker och projekt att gøra, jag har ett liv. Inget av det ær annorlunda, det enda som ær annorlunda ær att V. inte vet vad han vill med mig... men just det att han inte vet vad han vill med mig har fått mig att hænga i luften, svæva omkring i en ovishett dær jag inte vet var jag ska ta vægen, om jag ska gråta eller om jag ska le.

Igår efter några øl kændes det bra, då hade jag ett hopp, ett hopp om att han kommer tillbaka till mig nær han har ordnat upp allt i sitt liv..
Men idag nær jag vaknade upp tidigt i morse i denna ensama lægenhet så kændes det tungt igen, allt hær inne påminner om V det tom lukatar V hær inne.

Men, måste ta tag i mig sjælv, ska stæda (V hade aldrig kænt igen sig hær om han kom hit nu, jag som alltid tjatade om att det var støkigt nær han tyckte det var rent, nu hade tom han fått krup av att se allt som bara ligger omkring øverallt), sen ska jag till jobbet och jobba trots att det ær lørdag så har jag en del gerjor som måste læmnas in på måndag. Vad jag ska gøra ikvæll återstår att se, de flesta av mina vænner har besøk från Sverige, typiskt att alla ska komma hit på samma helg och just denna helg. Men det kanske ær bra før mig att vara ensam lite oxå, tænka på saker och ting och klarna upp mina tankar.... vi får se...

En fruktasvärd huvudvärk har plågat mig sen igår, varken alvedon eller panodil hjälper och att sitta framför datorn en hel dag är nog inte heller världens bästa lösning.
Jag satt och tittad på biljetter hem till sverige men det var bara för dyrt för att åka hem över helgen, nästan 3000 kr är inte värt det.

V. finns med i bakhuvudet på allt jag gör men dagen har gått relativt bra. mycket att göra. Har lärt mig en sak, jag är grymt bra på att improisera fram lösningar etc, ganska så stolt över mig själv.

Några av mina arbeskollegor ska ut o dricka öl efter jobbet, egentligen borde jag följa med dem för jag vill inte sitta själv hemma, men huvudvärken vill inte släppa så jag vet inte..

Solen skinner och det är nästan 15 grader ute, vår med andra ord även om det blåser starka vindar.

Jag har bestämt mig för att vara stark, vad som ska ske kommer att ske oavsett om V. är med i mitt liv eller inte. Det är inte likt mig att gräva ner mig och även om inte V. finns här just nu måste jag kunan glädja mig åt allt annat som sker... det låter lättare att göra än vad det dock bara...

Ännu en ny dag har gryt, ännu en ny dag har kommit och trots att vinden blåser så skinner solen ute och det är härligt väder...
Jag gick hem klockan 22 från jobbet igår och la mig direkt, med en sprängande huvudvärk. Sov i ca två timmar då jag vaknade av att de slängde flaskor från restaruangen nedan.... så var den nattens sömn förstörd, fick dock sova några timmar senare och strax var det dags och gå upp. Slog rekord idag, vakana, dusha, sminka mig och komma till jobbet inom en halvtimme - jag kan oxå vara snabb om jag vill!

Pratade med V. igår. Han var glad, allt lät så bra han hade pratat med lite folk om jobb etc och det kändes som att han fått hoppet tillbaka, att allt skulle ordna sig för honom. Det gjorde mig glad, glad att han känner sig bättre, verkligen. Det är jo det enda jag vill att han ska må bättre, men samtidigt gjorde det så ont, så ont att jag inte får vara en del av hans liv längre, inte just nu iaf, int eså länge han ska finna sig själv och känna vad han vill och först då kan han ta ett beslut om vad han vill med sitt liv, med oss och om vi ska fortsätta. Det enda jag kan göra är att vänta, han vet om att han tar en risk, att han kan förlora mig men han är villig att ta den risken och menar på att om det ska bli vi så ska det bli vi..
och jag vet om att han har rätt, jag vill tro att han har rätt för om jag inte tror att han har rätt så kommer jag att sluta tro på allt jag trot på det senaste åren.

V sa till mig igår, släpp kärleken fri så kommer den tillbaka. Jag antar att han har känt sig instängd och ensam på sistonde, det enda han begär nu är en paus en break från allt och finna sig själv och få avstånd från mig från för att kunna känna efter vad han känner.

Det borde jag kunna ge honom. Fick en bok av en kompis igår, "healing anger" en budistisk bok om att finna lyckan men framför allt lyckan med sig själv. Det första sidorna handlar om att träna upp sitt tålmod, att itne handla förhastat i en situtation där vi inte kan tänka rationellt. Och det är precis det V sa innan han åkte, han vill ha tid att tänka för att inte handla irationellt och kanske ta fel beslut...

Det bästa jag kan göra nu är att ta denna tid och tänka efter vad jag vill, var jag står vad är mina mål med livet även om jag inte kännt att jag har haft behovet för det innan så kanske det är det jag behöver och det är nu jag ska ta tid till att göra det...

Problemet ligger inte i att han är elak eller något sånt utan att han mår dåligt för tillfället och vet inte om det är pga det som hans känslor svalnat för mig eller om det är så att hans känslor svalnat för mig på riktigt.
Han har bara varit helt ärligt och menat väl, han har jo inte gjort ngt fel. Det är aldrig lätt att säga en sån sak, men det enda han har bett om är ltie tid att få nysta upp sitt liv och sina tankar och det vill jag ge honom.
Men det gör bara så ont i mitt hjärta att sitta här och för det första veta att jag inte kan hjälpa honom på något sätt förutom att hålla mig i bakgrunden och för det andra att det finns faktiskt en stor risk att det inte blir vi två när han får ordning på sina tankar.. det är det som gör så jävla ont!

Gick och drack öl med några kompisar, skönt att få tänla på något annat för några timmar, vi pratade mest jobb och annat ytligt och jag fick tom skrattat på riktigt.. men vad gör det när jag sen kommer hem till en tom lägenhet och det fortfarande luktar V överallt.

Jag vaknade halv sex imorse av att ha drömt att v. försökte få tillbaka mig. Jag skulle på bio med några kompisar och utanför stod han med min bror och lagade/grillade mat för att vinna tillbaka mitt hjärta... tänk om det ändå vore så...

Natten har för övrig gått sådär bra, känner inte att jag har sovit så gott och nu känner jag mig mest som en Zombie. Får ta mig en kaffe och sätta igång, busy dag idag med tusen möten inbokade och en massa att leverera.

Ha det

Det känns lite bättre nu... så galet mkt att göra på jobbet så jag skulle kunna vara här dygnet runt just nu och hinner inte tänka. men det är bara kul, har fått två nya projekt att jobba med och jobbar på ett tredje så jobbmässigt hade det inte kunnat vara bättre än vad det är nu. Nu känns det att jag är påväg någonstanns i min karriär :)

Men det kommer att bli jobbigt ikväll... ska ut o dricka öl med två kompisar och sen får vi se.. hem och sova med alla spökena i lägenheten helt ensam...

Fan, det gör ont bara jag tänker på V.  Saknar honom så mkt. Men samtidigt får jag dåligt samvete för att jag har så ont... han mår inte heller bra och det viktigaste är att han får ordning på sig själv och sitt liv.. först då kan vi ta och se vad som händer med oss och om det ska vara vi eller inte.. men det gör så ont.. ont att han har ont, ont att jag har ont, ont att det ska göra ont.. shit.. jag behöver verkligen en öl o lite tjejsnack idag för att ventilera mina tankar...

Jag hatar att sitta och tycka synd om mig själv, men det gör bara så ont och jag vill bara att de onda ska försvinna.
V. jag saknar dig så mycket, saknar din famn, saknar att ligga och prata med dig, jag älskar att prta med dig, finns ingen människa jag kan ha så märkliga men ändå givande disskusioner som med dig... jag vill inte komma hem till lägenheten själv och mötas av en tom tystnad.
Mitt hjärta blöder, det gör så ont, sakande av dig är obeskrivbar... du är mitt livs stora kärlek och jag vill inte ge upp det så här.. jag vill att det ska bli bra.. jag saknar dig min älskling... det gör bara så satans ont utan dig...

Jag vill tro att det kommer att bli bra, jag vill trot att det är en depression V har och att inget gör honom glad inte ens jag.
Jag vill tro att genom att han kommer hem till sin familj o sina väner så kommer allt att bli bättre.
Jag vill tro att genom att han ordnar upp sitt liv och får rättsida på allt så blir bra.
Jag vill tro att det kommer att bli vi igen.

Jag vill inte ge upp detta. Jag vet att V. inte heller vill det, men just nu känner han inte för mig som han gjorde. Han vet inte om det är för att han känner ingen lycka med något alls eller om det är för att han verkligen inte känner något för mig.

Det enda jag kan göra är att ge honom tid, tid att jobba med sig själv och ordna upp så att han får ramar kring sitt liv för det har han inte just nu. När han har gjort det får han känna efter om jag är en del av det han har innanför eller utanför sina ramar, för just nu har han ingenting att greppa tag om.

Men det känns tomt och förj ävligt och jag måste oxå få må dåligt och känna det är ok att jag gråter. Det enda jag dock inte kan göra är att få vara nära den som betyder mest för mig...

En halv dag har nu gått, en halv dag av tomhet... Prata med min chef innan om min karriär etc... kunde knappt hålla tillbaka tårarna, förklarade lite ytligt att det hände mkt annat just nu men att de verkligen inte påverkar mitt jobb.. tror hon var förstående. Glömde dock uttnytja tiden med henne till att prata om allt det jag velat prata om, men vi ska ha ett möte om två veckor så jag tar igen det då.

På jobbet har jag mer än någonsin att göra, det känns bra, då kan jag dedikera hela min helg till att jobba... det håller tankarna borta.

Skulle även fixa internet hemma idag, gick sådär bra.. inget går vidare bra här, får återkomma imorgon med en masas papper, problemt är att jag har inga papper, V har allt...

Ikväll blir det tjejkväll, det är stunder som denna när man inser hur bra vänner man har som tar sig tid för en...

V åkte idag tidigt på morgonen. Jag klarade inte att stanna själv hemma, hela lägenheten påminner om honom så jag gick till jobbet. Kom långt förre alla andra men får ändå inget gjort.

Just nu känns allt så tomt, så tomt så tomt... Förstår inte vad som händer runt omkring mig, hur kunde detta hända? Har det jag kännt varit helt fel, har jag haft fel hela tiden, är det inte äkta? Eller är det de och han kommer att komma tillbaka till mig? Jag vet inte, vill inte tänka på det, vill inte hoppas på något. Just nu känns allt bara så tomt och ensamt.

Jag vet inte vad jag ska tro... Jag tror inte V heller vet vad han ska tro, det senaste veckorna sen vi kom hem efter nyår har han sakta tynnat iväg från mig, försvunnit in i sin egen värl, en värld som varken jag eller någon annan kan komma åt, hans egna värld och egna tankar.

Han behöver tid från mig, tid med sin familj och sina vänner och det finns inget jag kan göra åt det. Jag är inte det han behöver just nu, jag förknippas med allt det dåliga som han ser och upplever i denna förlägna och mörka stad.

Jag vill hoppas på att det kommer att bli bra igen, att när allt annat faller på plats i hans liv så kommer känslorna tillbaka, men samtidigt måste jag inse att det kanske aldrig kommer att hända. Kanske var vår historia menad att vara kort och passionerad, men inget mer med det...

Jag vet inte längre.. i min förtvivlan kan jag inte längre höra min inre röst. Rösten förvarnade mig för några veckor sedan att jag kommer att bli sårad av hans deppresion en gång i tiden, att jag kommer att vara ledsen och gråta tårar... jag trodde bara inte det var nu... jag ville inte lyssna på den riktigt för hur kan något så fint som vi hade förvandlas till förtvivlan och tårar... kanske skulle jag lyssnat mer noggrant på min röst innan, men det finns inget att göra åt det nu.

Jag vet att jag kommer att klara mig igenom detta, men just nu känns allt så tomt bara.