En Härlig Tid

Kan inte somna, tankarna bara snurar i huvudet, tänker på allt möjligt... Hur mycket var det med att V var här och hur mycket hade det med mig att göra att V inte kände sig lycklig det senaste veckorna, eller kanske tom månaderna?

Jag vet om att innan jul så tveka han på mig redan, visste inte om han ville att det skulle vara vi... vi hade en period där vi tjafsade en del. Det tog hårdare på honom än på mig, jag tyckte det var jobbigt men tänkte mycket att det är nog bara en period, när V får ett jobb och något att göra om dagarna går det över (jag skyller absolut verkligen inte på honom, men vi hade verkligen helt olika rytm i våra liv i december, jag hade jobb utöver öronen och han var arbetsledig).

Över jul åkte han hem till sig och jag hem till mig och vi var i från varandra i lite mer än en vecka. Efter nyår så pratade vi ut, eller snarare hade ett av våra underbara samtal som alltid fyller mig med glädje och energi och allt verkade vara bra.

Vi hade redan då bestämt att V åkter tillbaka till Oslo för han har inget att hämta här och jag kommer när jag är redo för det, att ha distans igen skulle inte bli kul men vi skulle klara av det för det hade vi gjort förr.

Så åkte vi hem hit igen, de första dagarna var ok, vi kom på torsdagen och sen var det helg.... men sen kom veckan och min underbara sötnos dag började återigen att bestå av träning och att läsa avisen medan jag återigen drogs in  i jobbet vilket resulterade i trötta energilösa kvällar för mig.

Sakta men säkert började V tyna bort från mig, jag borde redan där satt ner foten och skickat hem honom till Oslo, men iom att han detta ändå är hans hem så sa han att han kunde söka jobb härifrån som ifrån Norge...

Två veckor gick och min sötnos gled allt mer och mer ifrån mig, tills för exakt en vecka sen när vi satt ner och pratade och han berättade för mig att han visste inget längre... han visste inte längre vad han känner för mig. Det gjorde så ont i mitt hjärta att höra... men fortsatte han, han visste inte om det berode på mig eller om det berode på alla omständigheter i hans liv just nu... han måste skaffa sig en ram och först då kan han börja tänka på oss..

Han sa till mig att han vill inte att det ska ta slut, men för att vi ska vara tillsammans måste han vara säker på att han känner samma sak som mig, vilket är jo klokt om vi ska kunna bli lyckliga.

Så det är det jag försöker ge honom nu, tid att känna efter vad han vill med sitt liv. Tid att skaffa sig ett jobb och ett eget hem, tid att han får umgås med sin familj och sina vänner. Tid att han får bygga upp sig ett liv, en ram och först då kan han känna efter vad han vill och om jag passar in....


Men är det någon som har frågat vad jag vill då? Var står jag? Jag har tänkt så mkt denna helgen så jag blir snart galen, tänkt på allt möjligt, mitt liv från min barndom till var jag är idag, mina ex, min familj mina vänner och självklart på V. Så mycket som jag har tänkt på allt denna helg var det längesen jag tänkte.

V. behöver vara i Oslo för att han känner att han måste vara nära sin familj och sina vänner.... på den punkten skiljer jag och V oss. V som har hela sitt liv i Oslo, sin mamma, sin pappa, sina syskon och sina vänner känner självklart naturligt att det är där han hör hemma.

För min del är det inte lika lätt, min mamma bor i Skåne, min bror utanför stockholm och min pappa som jag knappt pratar med utomlands. De som är mina vänner, de som står mig närmast om hjärtat är idag utspridda över halva Norden, allt från söder med Köpenhamn och Malmö, till Göteborg, Oslo och Stockholm,och en annan själ har hamnat i Växsjö och någon är utomlands precis som jag...

Poängen är iaf att jag har inte mitt allt koncentrerat till en mittpunkt som V har. För mig räcker det att bo Norden så har jag nära till alla mina kära och om det sen är i skåne eller Norge så spelar det en mindre roll för jag kommer aldrig att ha alla samlade på samma plats. Därför har jag under hela vår tid samman kännt att jag har inga problem att flyta till Oslo och det känner jag fortfarande, det enda krav jag har innan jag flyttar är att jag ska vara klar med mitt liv här först och ha ett jobb där, vilket jag anser vara två helt rimliga krav.

Jag älskar V så mycket att jag vill ge honom den tid han behöver, men den tid måste självklart ligga inom rimliga gränser... jag vill verkligen att det blir han och jag igen...att vi kommer att återfinna varandra och den kärlek vi har delat... jag vet om att jag drömmer bort mig nu men ibland är en flykt undan verkligheten den bästa medecinen.

Men det är som min arbetskollega sa i fredags och det är ord som hänger sig fast i mig - "du måste tänka possitivt för annars kommer du själv att gå under" och iom att jag alltid har varit en person som tänkt fler glada än dåliga tankar så är det det jag försker göra även om det är svårt....

Nu ska jag försöka sova, ska upp om 5.5 h och kommer återigen att vara död på jobbet om jag inte år lite sömn....