En Härlig Tid

Test

Igår trädde de in nya rutiner i försäkringskassan som har till följd att det har blivit längre väntetider och drabbar många som är beroende av de bidrag som försäkringskassan betalar ut.

En av de drabbade var en ensamstående mamma med fem barn. Hon hade tänkt att ta ut sinföräldra penning för att åka med barnen på semester. Det var ingen fancy semester mamman hade planerat, lite dagsutflykter runt omkring i Norrbotten. Det nya färlängda handläggningstiderna har dock gjort att hon inte hinner ta ut sin föräldrapenning och vara med barnen som planerat.

Barnen får gå på på marknaden i Pajala i stället – utan att handla, säger hon och med denna meningn ska vi läsare tycka synd om henne och barnen och hålla med om att försäkringskassan är en stor bov. Jag kan i många fall oxå tycka att försäkringskassan är en gammal föråldrar instution med långutdragna processer och skulle behöva en rejäl effektivisering men kan inte låta bli att tycka att en stor del av skulden i detta fallet ligger hos mamman.

För det första så borde mamman ha planerat detta längre bak i tiden än att sköta allt i sista stund; på försäkringskassans hemsida står det även att ska man ta ut föräldrapenning och vara hemma med barnen så ska arbetsgivaren medelas om detta två månader i förväg, i samma veva borde mamman kollat upp med försäkringskassan för att vara på det säkra att allt är som det ska.

För det andra, även om hon inte var medveten om de nya ändringarna på försäkringskassan så borde hon ha använt eget vett och tänkt att att det är sommar, på sommaren står Sverige stil så är det och så har det alltid varit och då lär jo knappst en föråldrar instution som försäkringskassan vara mer effektiv utan snarare tvärtom. Alltså borde hon redan här ha tänkt till i förväg och haft en bättre framförhållning.

Nej jag tycker inte synd om mamman. Jag tror att mamman förlitar sig på staten och det svenska samhället och är van vid att staten alltid ska ta emot när hon faller. När så inte blir fallet blir hon handlingsförlamad, vet inte vad hon ska göra och kontaktar aftonbladet och hoppas på så sätt få stöd från folket och att försäkringskassan ska "speeda" upp hennes ärende.

Det finns ingen perfekt stat där allt funkar perfekt. Det kommer alltid finnas de som blir mer lidande och de som kommer att gå vinnande ut ur processen. Den här mamman bor i ett land där hon har rätt till:
480 dagar full betalt när hon föder ett barn. Vid flerbarnsfödesle (hon har två tvillingar) får hon ytterligare 180 dagar för varje barn utöver det första. Detta fullt betalt - nämn några andra länder där liknande förmåner finns (utöver t ex Norge).
Om barnens pappa finns med i bilden och de har delad vårdnad så kan de få dela på dessa dagar med hälften och dagarna kan tas ut tills barnet (barnen) fyllt åttar år.
Detta kallar jag lyx, utöver det finns det flera andra förmåner som betalt att stanna hemma när barnet är sjukt, barnbidrag, flerbarnsbidrag, bostadsbidrag. Allt denna mamman ska behöva göra är att gå in på försäkringskassans hemsida för att hålla sig uppdaterad på om de sker förändringar för det är det sätt försäkringskassan valt att komunicera ut med folket på.
Jag tycker inte det är för mycket begärt av den här mamman. Nej, det är inte synd om mamman. Men det blir synd om barnen för att deras mamma inte hade mer framförhållning och kollade upp detta i tid. Nu får de sitta i aug när skolan/dagis börjar och alla andra barn berättar vad de gjort på sin sommar och var de varit och de har inget att berätta än att de var hemma hela sommaren. Synd kan man tycka, men är det anledning nog att smälla upp en stor artikel på aftonbladet.se ?



http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2811697.ab

Klockan är ett på natten och jag kan inte sova. Mitt hjärta bultar och pulsen är hög. Jag tänker jättemycket, tänker på framtiden, på att jag faktiskt har sagt upp mig idag, på att snart är detta slut och jag ska flytta. Är det rätt? Kommer jag att trivas på mitt nya jobb? Är det kul arbetsuppgifter? Roliga människor? Är V mannen i mitt liv? Kommer det att hålla? Kommer jag att hitta lika underbara vänner i Oslo som jag har här?

Ju mer jag tänker desstu mer klarvaken blir jag, känner att jag har lite panik. Mest har jag nog panik över jobbet, gjorde jag rätt, kommer jag att trivas på det nya jobbet, blir det utmanande? Men även allt med V, kommer jag att trivas i Oslo? Ska vi bo där hela vårt liv? Vill jag det? Vad hände med NY, Paris, Asien alla mina planer på mitt härliga liv jag skulle ha utomlands. Vad vill jag egentligen med mitt liv? Just nu vet jag varken ut eller in, vet bara att om jag inte somnar snart så kommer hela dagen vara förstörd imorrn.

Klockan sex imorse pep min mobil och väckte mig av följande SMS:

Denna veckan har varit jobbig, jag har tänkt och tänkt och tänkt, vad vill jag göra, vart vill jag vara... V kom hit i helgen och hälsade på, vi pratade en del, vad ska vi göra, var har vi varandra och vad vill med oss... men för att ta det från början;

Förra veckan blev jag erbjuden ett nytt jobb, det är ett bra jobb, på ett kul företag och verkar vara roliga människor och det är i Oslo. Det har inte varit lätt men när V åkte i måndags morse så visste jag att vad jag skulle göra.

Igår pratade jag med min chef och berättade om mina planer, det var inte alls lätt, kändes så sorligt och trist. Det är som att säga hejdå till sin familj och veta att man aldrig kommer att ses på samma sätt igen. Det låter sjukt, men de 15 månaderna jag varit här har varit underbara, jag har fått vänner för livet, underbara minnen och lärt mig så otroligt mycket.
Visst har det varit en del motgångar, en del frustationer både på jobb och på livet här. Men jag skulle aldrig vilja vara utan det, det har varit ett av det mest lärorika åren i mitt liv och jag kommer att minnas det för livet och sakna alla här. Men det är dags, allt underbart måste ta slut nån dag och nu är det dags för mig att gå vidare, runt hörnet väntar nya äventyr, nya utmaningar, nytt land och V.

Mycket har hänt den senaste tiden, har haft fullt upp och inte känt något behov att av blogga, bloggen ska jo vara ett rum för mig att skriva av mig och få ner allt svart på vit för att på så sätt rensa mina tankar.

För att göra en lång histora kort så är jag och V, tillsamman igen. Vi har pratat ut mycket om det som hände, var vi har varandra och hur vi känner inför vårt förhållande. V flyttade helt sina saker i början på februari, i mars började han sitt nya jobb i Oslo och vi bestämde att jag skulle komma efter så fort jag kände mig redo.
I samma veva flyttade Maria hem till Sverige och jag tog över hennes lägenhet, en härlig liten studio på två våningar och för halv priset till den som jag och V bodde i. Våren kom till hit väldigt tidigt, redan i februari kunde vi sitta på uteserveringar, även om det var med jackorna på. Jag och V lyckades klämma in så att vi sågs minst var tredje helg, ibland mer ibland mindre. Jag började titta lite efter jobb i Oslo men fann inget som kändes helt rätt, iaf inte om jag jämförde med det jag har nu... men allt som tiden gick kände jag mer och mer att det var dags för mig att flytta, jag älskar mitt liv här, men det är frusterande att inte vara nära V och jag kände att jag blev allt mer och mer mogen för att flytta till Oslo, därför började jag söka ett nytt jobb och jag och V började planera för vårt nya liv i Oslo...

Jag är i stockholm nu, jättekul att träffa mina bästa vänner och det är underbart, men stockholm får mig att tänka på V och hur mkt jag saknar honom.

Har inte skrivit så mycket under hela veckan mest för att det har gått bra och jag har haft så mkt jobb att göra så jag har inte hunnit tänka. Jag vet det är en dålig terapi att förtränga saker och ting men det funkar. Här i stockholm slappnar jag av och hinner känna efter. Och det jag känner är hur mycket jag saknar V och hur mycket jag tycker om honom. Han kommer till mig på onsdag och jag längtar sååååå mycket efter honom men jag är även så rädd, så rädd att det blir fel.... Jaja, nu är det nog dags att bita ihop, ta och laga mat och fixa festen inför ikväll för min kompis fyller år.

Dagen har gått framåt, var på jobbet fram till 22 men jag skulle inte vilja påstå att jag varit den mest produktiva idag, allt går i slow motion - tom att skriva ett kort mail tar mig tre gånger så lång tid än vanligt. Bra nyheter är att det var inga problem att ta ledigt på fredag så nu blir det stockholm för mig nästa helg, längtar så mycket att få komma bort en helg.

Pratade med V innan idag, han sa att han mår bättre men hans röst kändes tung, jag vet att allt är inte ok men det är iaf mycket bättre än vad det var när han var här och det är det viktigaste just nu. Jag blir både glad och ledsen av att prata med honom, glad för att höra hans röst, ledsen för att han inte kan säga det jag vill höra.

När jag pratade med V så kom jag att tänka på en av mina allra bästa vänner, en vän som jag känt i snart 8 år och även om vi inta talas vid varje dag så är hon speciell och underbar. Skickade ett sms och berättade var som hänt, fick ett underbart svar tillbaka;

"Jag vet hur det är att flytta för kärlekens skull till en annan stad.... bodde där i 2 år....mådde till slut så dåligt att inga känslor i världen hade kunnat få mig att stanna... Ge V tid, utan att kräva något tillbaka i denna stund, om du håller på att förlora honom är det så lätt att bli egoistisk och kräva uppmärksamhet. Men det är nu du ska vara så storsint och ödmjuk du bara kan. Hans välmående ska vara av största intresse...."

Jag vet om att hon har rätt, om jag hade varit i Vs kläder skulle jag vilja att han gjorde samma sak för mig om jag bad om det, för det är det kärleken handlar om, att kunna ge och ta det som båda mår bra av...

ohh, det har varit en helt galen dag idag, 3 h möte ger mig 5h till att uträtta det jag ska göra på 8h vilket är en ekvation som inte riktigt går ihop, så det blir jobba över lite ikväll, är så trött så jag skulle kunna somna på plats.

V. sms innan att han vill prata ikväll, är spänd på att höra hur det gick med lägenheten igår och intervjun idag. Skriver mer sen, nu ska jag jobba på så jag kommer hem idag.

Kan inte somna, tankarna bara snurar i huvudet, tänker på allt möjligt... Hur mycket var det med att V var här och hur mycket hade det med mig att göra att V inte kände sig lycklig det senaste veckorna, eller kanske tom månaderna?

Jag vet om att innan jul så tveka han på mig redan, visste inte om han ville att det skulle vara vi... vi hade en period där vi tjafsade en del. Det tog hårdare på honom än på mig, jag tyckte det var jobbigt men tänkte mycket att det är nog bara en period, när V får ett jobb och något att göra om dagarna går det över (jag skyller absolut verkligen inte på honom, men vi hade verkligen helt olika rytm i våra liv i december, jag hade jobb utöver öronen och han var arbetsledig).

Över jul åkte han hem till sig och jag hem till mig och vi var i från varandra i lite mer än en vecka. Efter nyår så pratade vi ut, eller snarare hade ett av våra underbara samtal som alltid fyller mig med glädje och energi och allt verkade vara bra.

Vi hade redan då bestämt att V åkter tillbaka till Oslo för han har inget att hämta här och jag kommer när jag är redo för det, att ha distans igen skulle inte bli kul men vi skulle klara av det för det hade vi gjort förr.

Så åkte vi hem hit igen, de första dagarna var ok, vi kom på torsdagen och sen var det helg.... men sen kom veckan och min underbara sötnos dag började återigen att bestå av träning och att läsa avisen medan jag återigen drogs in  i jobbet vilket resulterade i trötta energilösa kvällar för mig.

Sakta men säkert började V tyna bort från mig, jag borde redan där satt ner foten och skickat hem honom till Oslo, men iom att han detta ändå är hans hem så sa han att han kunde söka jobb härifrån som ifrån Norge...

Två veckor gick och min sötnos gled allt mer och mer ifrån mig, tills för exakt en vecka sen när vi satt ner och pratade och han berättade för mig att han visste inget längre... han visste inte längre vad han känner för mig. Det gjorde så ont i mitt hjärta att höra... men fortsatte han, han visste inte om det berode på mig eller om det berode på alla omständigheter i hans liv just nu... han måste skaffa sig en ram och först då kan han börja tänka på oss..

Han sa till mig att han vill inte att det ska ta slut, men för att vi ska vara tillsammans måste han vara säker på att han känner samma sak som mig, vilket är jo klokt om vi ska kunna bli lyckliga.

Så det är det jag försöker ge honom nu, tid att känna efter vad han vill med sitt liv. Tid att skaffa sig ett jobb och ett eget hem, tid att han får umgås med sin familj och sina vänner. Tid att han får bygga upp sig ett liv, en ram och först då kan han känna efter vad han vill och om jag passar in....


Men är det någon som har frågat vad jag vill då? Var står jag? Jag har tänkt så mkt denna helgen så jag blir snart galen, tänkt på allt möjligt, mitt liv från min barndom till var jag är idag, mina ex, min familj mina vänner och självklart på V. Så mycket som jag har tänkt på allt denna helg var det längesen jag tänkte.

V. behöver vara i Oslo för att han känner att han måste vara nära sin familj och sina vänner.... på den punkten skiljer jag och V oss. V som har hela sitt liv i Oslo, sin mamma, sin pappa, sina syskon och sina vänner känner självklart naturligt att det är där han hör hemma.

För min del är det inte lika lätt, min mamma bor i Skåne, min bror utanför stockholm och min pappa som jag knappt pratar med utomlands. De som är mina vänner, de som står mig närmast om hjärtat är idag utspridda över halva Norden, allt från söder med Köpenhamn och Malmö, till Göteborg, Oslo och Stockholm,och en annan själ har hamnat i Växsjö och någon är utomlands precis som jag...

Poängen är iaf att jag har inte mitt allt koncentrerat till en mittpunkt som V har. För mig räcker det att bo Norden så har jag nära till alla mina kära och om det sen är i skåne eller Norge så spelar det en mindre roll för jag kommer aldrig att ha alla samlade på samma plats. Därför har jag under hela vår tid samman kännt att jag har inga problem att flyta till Oslo och det känner jag fortfarande, det enda krav jag har innan jag flyttar är att jag ska vara klar med mitt liv här först och ha ett jobb där, vilket jag anser vara två helt rimliga krav.

Jag älskar V så mycket att jag vill ge honom den tid han behöver, men den tid måste självklart ligga inom rimliga gränser... jag vill verkligen att det blir han och jag igen...att vi kommer att återfinna varandra och den kärlek vi har delat... jag vet om att jag drömmer bort mig nu men ibland är en flykt undan verkligheten den bästa medecinen.

Men det är som min arbetskollega sa i fredags och det är ord som hänger sig fast i mig - "du måste tänka possitivt för annars kommer du själv att gå under" och iom att jag alltid har varit en person som tänkt fler glada än dåliga tankar så är det det jag försker göra även om det är svårt....

Nu ska jag försöka sova, ska upp om 5.5 h och kommer återigen att vara död på jobbet om jag inte år lite sömn....

Hur stark jag än känner mig på dagarna, hur mycket jag än intalar mig att jag är strark och allt kommer återigen att bli bra hur det än blir så är det inte lika lätt när jag ligger i min säng och ska sova ensam.

Jag ligger och tänker att detta är vårt första hem, detta är vår lägenhet, den är kall och den har enkla glas som låter vinden blåsa igenom och ger oss världens högsta elräkning, men den är charming och den är vår och allt här inne påminner om dig, det tom luktar dig härinne.

Min älskling, fastän helgen gått bra och jag har gjort och syssesatt mig en massa så nu när natten är här så kan jag inte sova, jag kan inte sluta tänka på dig och hur mycket jag saknar dig... jag vill så mkt att allt ska bli bra igen, jag vill så gärna att det ska blir du och jag ingen.. min puss jag saknar dig så mycket så det gör ont i hela kroppen....

Jag måste hitta något att sysselsätta mig med innan jag blir knäpp.. önskar det vore måndag nu så jag kunde gå och jobba.... Tänker på V hela tiden, tänker en massa, på allt det bra och allt det dåliga.. tittar på kort och tänke på allt vi har upplevt.. hur vi träffades och vad som har skett i våra liv.. inget är perfekt, inte ens vårt förhållande är perfekt.. men han är den jag älskar och som mitt hjärta vill ha....

Jag vill ge V den tid han behöver... jag ringer inte, jag sms:ar inte, jag mailar inte... jag hör inte av mig... Han har bett mig om det och jag respekterar det. Han vill ha andrum och jag vill ge honom det andrum han behöver... Han vet att jag saknar honom, han vet var jag finns och han kan mitt nummer.

Men vad V inte vet är hur jävla ont det gör i mitt hjärta, inte bara för att jag saknar honom utan för att allt är som det är.. hur ont det gör mig att han inte mår bra, hur ont det gör mig att först nu förstå hur han mådde när han bodde här, hur ont det gör för att han hade ont...

V. jag saknar dig så mycket.... vill att du ringer mig och bara säger "hej pussis, allt kommer att bli bra...."

Jag kan inte alltid le, jag kan inte alltid var glad. När mörkret faller och natten kommer tränger ensamheten och saknaden sig på. Allt jag vill är att få höra min älskades röst. Men det kommer inte att ske... fattar han hur mycket ha sårar mig. Förstår han inte att det inte alltid varit så lätt för mig heller. Att leva med hans ups and downs, att alltid känna  dåligt samvete när jag inte var med honom fastän han alltid sa att det var ok att jag gick och gjorde det ena eller det andra och att han sa att det var ok när jag jobbade över så kände jag alltid att jag vill inte lämna honom ensam. Han satt jo ensam på dagarna, jag ville inte att han skulle vara själv på kvällarna oxå.

Jag hade nästan sett lite framemot att få vara själv hemma en vecka, en vecka där jag kunde ägna mig åt att komma ikapp på jobbet, ta hand om mig själv och bara slappna av. V skulle åka till Oslo för sina intervjuer, att V skulle flytta till Oslo var bestämt.. men jag skulle jo komma efter när jag var klar med mitt här... det skulle inte vara så här, vi skulle ha distans och träffas varannan helg som vi gjort förr...

Men när han sa att han inte visste vad han kände för mig brast mitt hjärta, det gjorde så ont.. han hade jo sagt att han älskar mig bara tre dagar innan.... han visste inte om det berodde på att han var deprimerad eller om det berode på att han inte kände något för mig alls.. allt han behöver sa han är att åka hem och skaffa sig en ram kring sitt liv, ett jobb, träffa sin familj o sina vänner.. men tänkte han på att han lämnade mig ensam i ett främande land förtvivlad och ledsen?

Tänkte han någonsin på att jag inte alltid haft det så lätt när han var nere, men att jag stod ut, för jag älskar honom och då står man ut.. livet är inte alltid på topp, livet är inte perfekt och alltid rosa.. ibland har man sina perioder, ibland är saker inte som de ska...

Men jag vill fortfarande inte ge upp... jag vill tro att hans handligar har att göra med att han inte älskar sig själv tillräckligt mycket.  Jag vill tro att det blir han och jag igen, att vi kommer mysa ihop och skratta åt detta en dag... det som inte dödar härdar skrev jag häromdagen, jag vill tro det om vårt förhållande... att det bara blir stärkt av det... är jag dum? är jag naiv? är jag en obotlig romantiker som tror att äkta kärlek kan övervinna allt?

Varför älskar jag V så mycket och känner jag verkligen att han är mannen i mitt liv frågade Mina mig idag när vi fika.

För det första är V en av de mest intressanta människorna jag träffat, han är inteligent och smart, rolig och har koll på det mesta och lika envis som mig. V. har en otrolig viljestryka och kraft som går hand i hand med hans envishet.

V har en massa sidor som är lika mig själv och jag blir ofta förvånad hur vi agerar eller tänker likadant. Därav vill jag inte säga att han är lätt att lära känna för det, V är en av de mest komplicerade människor jag har stött på. Han har sina sidor, bland annat att han är otroligt moody; ena dagen är allt på topp nästa är allt botten, ibland pratar han lite för mycket om sig själv och glömmer att lyssna, men när han uppmärksamas på det förvandlas han till e superlyssnare som ger en massa feedback.

V är även den goaste, snyggaste och sexigaste man jag träffat, han är mjuk och go som en björn som man vill krypa in hos samtidigt som han är sexig som en grekisk gud (speciellt nu när han börjat träna ordentligt).

Men mest av allt är det för att jag blir varm i hela kroppen när jag tänker på honom, det är en värme som börjar i hjärtat och sprider sig ut i varje tå- och fingerspets. Det är en känsla som inte går att beskriva, men det är en känsla som bara säger att detta är rätt...