Tomt
V åkte idag tidigt på morgonen. Jag klarade inte att stanna själv hemma, hela lägenheten påminner om honom så jag gick till jobbet. Kom långt förre alla andra men får ändå inget gjort.
Just nu känns allt så tomt, så tomt så tomt... Förstår inte vad som händer runt omkring mig, hur kunde detta hända? Har det jag kännt varit helt fel, har jag haft fel hela tiden, är det inte äkta? Eller är det de och han kommer att komma tillbaka till mig? Jag vet inte, vill inte tänka på det, vill inte hoppas på något. Just nu känns allt bara så tomt och ensamt.
Jag vet inte vad jag ska tro... Jag tror inte V heller vet vad han ska tro, det senaste veckorna sen vi kom hem efter nyår har han sakta tynnat iväg från mig, försvunnit in i sin egen värl, en värld som varken jag eller någon annan kan komma åt, hans egna värld och egna tankar.
Han behöver tid från mig, tid med sin familj och sina vänner och det finns inget jag kan göra åt det. Jag är inte det han behöver just nu, jag förknippas med allt det dåliga som han ser och upplever i denna förlägna och mörka stad.
Jag vill hoppas på att det kommer att bli bra igen, att när allt annat faller på plats i hans liv så kommer känslorna tillbaka, men samtidigt måste jag inse att det kanske aldrig kommer att hända. Kanske var vår historia menad att vara kort och passionerad, men inget mer med det...
Jag vet inte längre.. i min förtvivlan kan jag inte längre höra min inre röst. Rösten förvarnade mig för några veckor sedan att jag kommer att bli sårad av hans deppresion en gång i tiden, att jag kommer att vara ledsen och gråta tårar... jag trodde bara inte det var nu... jag ville inte lyssna på den riktigt för hur kan något så fint som vi hade förvandlas till förtvivlan och tårar... kanske skulle jag lyssnat mer noggrant på min röst innan, men det finns inget att göra åt det nu.
Jag vet att jag kommer att klara mig igenom detta, men just nu känns allt så tomt bara.
Just nu känns allt så tomt, så tomt så tomt... Förstår inte vad som händer runt omkring mig, hur kunde detta hända? Har det jag kännt varit helt fel, har jag haft fel hela tiden, är det inte äkta? Eller är det de och han kommer att komma tillbaka till mig? Jag vet inte, vill inte tänka på det, vill inte hoppas på något. Just nu känns allt bara så tomt och ensamt.
Jag vet inte vad jag ska tro... Jag tror inte V heller vet vad han ska tro, det senaste veckorna sen vi kom hem efter nyår har han sakta tynnat iväg från mig, försvunnit in i sin egen värl, en värld som varken jag eller någon annan kan komma åt, hans egna värld och egna tankar.
Han behöver tid från mig, tid med sin familj och sina vänner och det finns inget jag kan göra åt det. Jag är inte det han behöver just nu, jag förknippas med allt det dåliga som han ser och upplever i denna förlägna och mörka stad.
Jag vill hoppas på att det kommer att bli bra igen, att när allt annat faller på plats i hans liv så kommer känslorna tillbaka, men samtidigt måste jag inse att det kanske aldrig kommer att hända. Kanske var vår historia menad att vara kort och passionerad, men inget mer med det...
Jag vet inte längre.. i min förtvivlan kan jag inte längre höra min inre röst. Rösten förvarnade mig för några veckor sedan att jag kommer att bli sårad av hans deppresion en gång i tiden, att jag kommer att vara ledsen och gråta tårar... jag trodde bara inte det var nu... jag ville inte lyssna på den riktigt för hur kan något så fint som vi hade förvandlas till förtvivlan och tårar... kanske skulle jag lyssnat mer noggrant på min röst innan, men det finns inget att göra åt det nu.
Jag vet att jag kommer att klara mig igenom detta, men just nu känns allt så tomt bara.
Kommentarer
Postat av: Miia
Kämpa på bara! Men låt det ta tid, man känner väl själv när det dax att "rycka upp sig". Svårt att veta vad man ska skriva, men jag hoppas att det kan ge lite tröst iallafall.
Trackback
