Kan inte alltid le...
Jag kan inte alltid le, jag kan inte alltid var glad. När mörkret faller och natten kommer tränger ensamheten och saknaden sig på. Allt jag vill är att få höra min älskades röst. Men det kommer inte att ske... fattar han hur mycket ha sårar mig. Förstår han inte att det inte alltid varit så lätt för mig heller. Att leva med hans ups and downs, att alltid känna dåligt samvete när jag inte var med honom fastän han alltid sa att det var ok att jag gick och gjorde det ena eller det andra och att han sa att det var ok när jag jobbade över så kände jag alltid att jag vill inte lämna honom ensam. Han satt jo ensam på dagarna, jag ville inte att han skulle vara själv på kvällarna oxå.
Jag hade nästan sett lite framemot att få vara själv hemma en vecka, en vecka där jag kunde ägna mig åt att komma ikapp på jobbet, ta hand om mig själv och bara slappna av. V skulle åka till Oslo för sina intervjuer, att V skulle flytta till Oslo var bestämt.. men jag skulle jo komma efter när jag var klar med mitt här... det skulle inte vara så här, vi skulle ha distans och träffas varannan helg som vi gjort förr...
Men när han sa att han inte visste vad han kände för mig brast mitt hjärta, det gjorde så ont.. han hade jo sagt att han älskar mig bara tre dagar innan.... han visste inte om det berodde på att han var deprimerad eller om det berode på att han inte kände något för mig alls.. allt han behöver sa han är att åka hem och skaffa sig en ram kring sitt liv, ett jobb, träffa sin familj o sina vänner.. men tänkte han på att han lämnade mig ensam i ett främande land förtvivlad och ledsen?
Tänkte han någonsin på att jag inte alltid haft det så lätt när han var nere, men att jag stod ut, för jag älskar honom och då står man ut.. livet är inte alltid på topp, livet är inte perfekt och alltid rosa.. ibland har man sina perioder, ibland är saker inte som de ska...
Men jag vill fortfarande inte ge upp... jag vill tro att hans handligar har att göra med att han inte älskar sig själv tillräckligt mycket. Jag vill tro att det blir han och jag igen, att vi kommer mysa ihop och skratta åt detta en dag... det som inte dödar härdar skrev jag häromdagen, jag vill tro det om vårt förhållande... att det bara blir stärkt av det... är jag dum? är jag naiv? är jag en obotlig romantiker som tror att äkta kärlek kan övervinna allt?
Jag hade nästan sett lite framemot att få vara själv hemma en vecka, en vecka där jag kunde ägna mig åt att komma ikapp på jobbet, ta hand om mig själv och bara slappna av. V skulle åka till Oslo för sina intervjuer, att V skulle flytta till Oslo var bestämt.. men jag skulle jo komma efter när jag var klar med mitt här... det skulle inte vara så här, vi skulle ha distans och träffas varannan helg som vi gjort förr...
Men när han sa att han inte visste vad han kände för mig brast mitt hjärta, det gjorde så ont.. han hade jo sagt att han älskar mig bara tre dagar innan.... han visste inte om det berodde på att han var deprimerad eller om det berode på att han inte kände något för mig alls.. allt han behöver sa han är att åka hem och skaffa sig en ram kring sitt liv, ett jobb, träffa sin familj o sina vänner.. men tänkte han på att han lämnade mig ensam i ett främande land förtvivlad och ledsen?
Tänkte han någonsin på att jag inte alltid haft det så lätt när han var nere, men att jag stod ut, för jag älskar honom och då står man ut.. livet är inte alltid på topp, livet är inte perfekt och alltid rosa.. ibland har man sina perioder, ibland är saker inte som de ska...
Men jag vill fortfarande inte ge upp... jag vill tro att hans handligar har att göra med att han inte älskar sig själv tillräckligt mycket. Jag vill tro att det blir han och jag igen, att vi kommer mysa ihop och skratta åt detta en dag... det som inte dödar härdar skrev jag häromdagen, jag vill tro det om vårt förhållande... att det bara blir stärkt av det... är jag dum? är jag naiv? är jag en obotlig romantiker som tror att äkta kärlek kan övervinna allt?
Kommentarer
Trackback
